BORGHOLM 200 år 

13.08 - 02.10 2016

Öland - välkänt för sitt magiska ljus, har lockat åtskilliga konstnärer till ön. I samband med att Borgholm firar 200 år visas på VIDA museum/Norra Hallen utställningen.

Vernissage lördagen den 13 augusti 14-17

Niklas Rådström inviger utställningen kl. 14.30

Deltagande konstnärer i kronologisk ordning;

AT Gellerstedt, Per Ekström, Vera Nilsson, Helge Johansson, Emil Hagström, Axel Kargel,

Valborg Ohlsén, Sven Ljungberg, Staffan Hallström, Tore Wallén, Ann-Margret Dahlquist-Ljungberg, Ella

Nilsson, Sture Lundgren, Lars Wellton, Ronald de Wolfe, Barbro Danielson, Stig Kastberg, Albert

Johansson, Walter Frylestam, Yrjö Edelmann och Lasse Karlsson Frost.

Vi kommer även visa de idag aktiva konstnärerna Tage Nilsson, Lennart Sjögren, Eva Forsberg, Michel

Djanaieff, Sixten Carlsson, Margareta Hurdén och Pontus Ljungberg.

Utställningsgrupp Barbro & Börge Kamras, Anita Hallberg, Christina Edvardsson och Maria Johansson.

Curator Börge Kamras

Per Ekström, 1844 – 1935 förste infödde (Segerstad)och ansedd som den störste. Flyttade till Borgholm 1909.

AT Albert Theodor Gellerstedt 1836 – 1914 vistades under längre tider på Öland bl.a. under 1870 talet då han var med och konstruerade bl.a. Kapelluddens fyr.

Men tidigast var nog Vera Nilsson. Hennes morfar uppförde i mitten av 1800 talet Lilla Nyborg, ett köpmanshus strax utanför staden. Vera föddes 1888, hon vistades till och från på Lilla Nyborg under hela livet. I slutet av 1970 talet köpte Barbro & Börge Kamras LN och startade ett galleri i de tre vackra salarna i fil. Vera dog 1979, hon fäste sig vid den öländska naturen ”denna fascinerande ö som är så djävulsk att måla”. I och med Veras långa vistelser i Borgholm och skildringar av naturen drogs andra konstnärer hit, t.ex. Staffan Hallström, (deltar i utställningen)

Axel Kargel 1896 -1971, föddes i Kalmar. Mot slutet an 1900 talet kom han till Borgholm, hans hustru hade fått plats som servitris vid badrestaurangen. Från 1930 - 1950 hyrde de Sjöstugan. Den gästfrie Kargel bjöd dit sina skrivande och målande vänner att bo och arbeta i Sjöstugan under kortare eller längre perioder bl.a. Ivar Lo Johansson och Nils Ferlin.

Andra konstnärer under denna tidiga period är Helge Johansson 1886-1926 och Emil Hagström 1892-1982. Helge Johansson var född i Borgholm och började tidigt att måla, inspirerad av Per Ekström och Nils Kreuger. Han var en lovande konstnär men avled tidigt i en olyckshändelse endast fyrtio år gammal. Emil Hagströmutbildad konservator, bodde sommartid på en släktgård i Borgehage och målade lyriska landskap från trakterna runt Borgholm och norra Öland.

Följande grupp föddes i början av 1900 talet, och var verksamma kring mitten av 1900 talet. Ann Margret Dahlquist Ljungberg och Sven Ljungberg som, till skillnad av flertalet konstnärer, slog sig ner i det karga sten landskapet på norra Öland. Sonen Pontus Ljungberg fortsätter att måla där. Galleristen Sune Danielsson öppnade i slutet av 1980 talet Ölandsrummet. Det blev en viktig arena för de då aktiva konstnärerna Sture Lundgren, Lars Wellton, Stig Kastberg, Ronald de Wolfe, Walter Frylestam och Barbro BMD Danielson.

Nästa generation följde med den alltför tidigt avlidna Lars Karlsson Frost och Yrjö Edelmann nyligen avliden.

Vi kommer även visa några av de idag aktiva konstnärerna Tage Nilsson, Lennart Sjögren, Eva Forsberg, Sixten Carlsson, Margareta Hurdén och Michel Djanaieff, Margareta Hurdén och Pontus Ljungberg.

28 konstnärer deltar i utställningen.

Borgholm 20.7.2016 Utställningsgruppen

/genom Barbro Kamras

Niklas Rådströms invigningstal från vernissagen:

Vad är en plats?

En plats är mer än en prick på kartan, en GPS-angivelse eller en adress med ett

postnummer.

En plats är mer än stenarna och hagarna, husfasaderna och vägkorsen, handelsbodarna

och parkbänkarna.

En plats är till och med mer än människorna som för stunden bor där, livet som levs, tiden

som brukas, arbetet som utförs, tanken som tänks.

En plats är inte bara det som finns där utan även det som inte finns. På en plats närvarar

det som finns med det som funnits och med det som kommer att finnas.

Alla de som inte längre går över stenarna, de djur som inte längre betar i hagarna, de vars

skuggor inte längre faller över husfasaderna, de som inte längre möts vid vägkorsen, har

något att köpa från bodarna och redan vilat färdigt på parkbänken och gått vidare.

En plats är både minne och glömska.

En plats är en berättelse också när ingenting verkar hända.

En plats är både det liv som har levts och det som kommer att levas, den tid som

förbrukats och den evighet som återstår, det arbeta som gjorts och som ännu är kvar att

göras, de tankar som redan tänkts och de som ännu inte blivit tänkta.

Hur håller vi kvar hos oss något så flyktigt som en plats som hela tiden förändras?

Inte en kartbild, en årsredovisning eller ett kommunfullmäktigeprotokoll i världen kan

berätta för oss vad en plats egentligen är.

Det är då som vi får vända oss till konsten.

Konsten har en förunderlig förmåga att intill minnet också hålla det vi glömt, att visa det

ljus som skapar skuggor och de skuggor som påminner om ljusets närhet. Konstnärerna

håller fram det som inte går att säga.

Utställningen vi här möter visar vilket rikt konstliv Borgholm rymt. Skulle utställningens

upptagningsområde gälla hela Öland hade inte ens detta vida museum räckt till för att ge en

rättvisande bild.

Jag ska inte försöka ge en samlad bild av utställningen, den får ni själva upptäcka.

Låt mig bara ta upp tre konstnärskap.

Per Ekström kan man inte att gå förbi när man talar om konsten på Öland. Han var

samtida med nationalmålare som Zorn och Liljefors. Men de storsvenska verkar aldrig riktigt

ha lockats av det öländska landskapet. Kanske beror det på det öländska ljuset, den höga

himlen, de utbrända färgerna. Det är som om det öländska landskapet är tecknat i ljuskänslig

akvarell och drar sig undan från oljemåleriets tunga penseldrag. När Strindberg i Röda

Rummet i gestalt av målaren Sellén ger en bild av Per Ekström säger han om ett av hans

verk:

”Ett landskap från Ölands kust är endast färg. Luft och hed; inte ett träd, inga föremål,

utom väderkvarnarna, som bryter av den räta linjen vid horisonten.”

Ljus, himmel, karg lätthet.

Och ändå hör Vera Nilssons robusta måleri till de som starkast präglats av Öland, som

hon sade ”denna fascinerande ö som är så djävulsk att måla”. Hon vistades som barn om

somrarna i Borgholm och skulle senare ta över morföräldrarnas hus just vid infarten till

samhället. Hon har inte bara en stark anknytning till Öland och Borgholm utan har även

präglat för konstens närvaro i Stockholm, där hon var avgörande för att driva fram den

konstnärliga utsmyckning av tunnelbanan som stockholmarna möter till vardags. Hon valdes

som första kvinna sedan 1889 in i Konstakademin 1954.

Den tredje konstnären jag vill nämna är Axel Kargel. Han var autodidakt, ursprungligen

yrkesmålare, plankstrykare om man så vill, och kom till Borgholm vid slutet av 20-talet sedan

hans hustru fått anställning som servitris på badrestauranten. De hyrde i ett par decennier

Sjöstugan i Borgholm som blev mötesplats för en liten koloni av konstnärer och författare.

Jag kan inte låta bli att tänka att just det öländska landskapet hade avgörande inverkan på

honom när han gick från lite konventionell naturalism till puristisk renodling och enkelhet, och

i det skapade ett helt eget konstnärskap.

Det går dock inte säga något om konstlivet i Borgholm utan att nämna ytterligare två

namn och med dem är vi på sätt och vis tillbaka hos Vera Nilsson, en av de tidigast

etablerade konstnärerna i Borgholm. Hennes hus vid Storgatans mynning, Lilla Nyborg, togs

vid slutet av 70-talet över av Barbro och Börge Kamras som där skapade ett galleri. Att vi alls

kan stå här i denna utställning är helt beroende av den insatts som Barbro och Börge gjort

för konstlivet på Öland, genom verksamheten på galleriet i Borgholm, genom otaliga

utställningar, bland annat under många år i Slottsruinen, som initiativtagare till denna

utställning, och inte minst, som skapare av den fantastiska konstoas där vi nu befinner oss,

VIDA Museum. Den insats som Barbro och Börge gjort går inte att nog att prisa, så därför

ska jag inte säga mer om det. Men finns några hjältar i berättelsen om konsten i Borgholm

under senare år så är det Barbro och Börge.