Född 1955 i Asmara, Eritrea.
Bor och arbetar i Sparsör, Borås
Separatutställning 10 april - 20 juni 2010 i NORRA HALLEN.
Nya målningar och målningar ur Rasjösamlingen
I ateljén, 2009
Bilder från utställningen 2007 i Konsthallen på VIDA
MÅNDAG, TISDAG, ONSDAG, TORSDAG
REIMS, CHARTRES och AMIENENS
Recension i Östrasmåland 18 AUGUSTI 2007:
KULTUR/NÖJE
Målaren Jarl Ingvarsson brukar man förknippa med starkt expressiv bildkonst där färgen nästan tar andan ur betraktaren. När han nu öppnar en ny utställning på VIDA museum och konsthall på Öland visar han också upp en helt annan sida.
VIDA:s stora konsthall lyfter effektfullt fram Jarl Ingvarssons olika sidor. Den ena kortsidan upptas helt av tre höga, nästan andaktsfulla, ljusa målningar med inspiration från franska katedraler.
På den motsatta kortsidan brinner färgerna när tre trädgårdskrattor river och sliter i dröm och verklighet.
Redskap av olika slag återkommer i måleriet. Tittar man lite närmare på de höga katedralliknande konstruktionerna finner man att de i grunden är uppbyggda av något så trivialt som gammeldags mattpiskare av rotting.
I mattpiskarnas "ögon" kan man finna det skimrande glaset i katedralerna i Reims, Chartres och Amienens. Ortnamnen är i vart fall titlarna på de tre målningarna.
Den motsatta sidans mäktiga krattor har fått namn efter tre tyska poeter Novalis, Hölderlin och Rilke. Krattorna tycks gå till storms mot både himmel och jord.
De tar krampaktiga tag för att förändra och de gräver djupa spår i myllan.
De tycks bereda marken för något nytt.
I tre landskapsinspirerade målningar låter Jarl Ingvarsson naturen inramas av rejäla hovtänger. Här kan man kanske ana konstnärens dilemma, motsättningen mellan behovet att tygla och lusten att släppa allt fritt. Det går förstås också att fundera över om det finns en kraft som håller människan och naturen i ett fast grepp, som anger ramarna och som kan knipa åt om det behövs.
Uppmanar till tänkande
En serie målningar som kan sägas vara porträtt av enkla trästolar har konstnären gett namn efter veckans dagar, från måndag till fredag. Stolarna bråkar och konstrar, vrider och vänder på sig under veckans fyra första dagar. På fredagen sänker sig ett milt lugn över en stol med ett graciöst, lite bräckligt, uttryck. Kanske konstnärens sätt att påminna om behovet av eftertanke, eller varför inte andlighet, i tillvaron.
Jarl Ingvarssons måleri uppmanar till självständigt tänkande.
Rolf Ljung
Recension i Barometern 18 AUGUSTI 2007:
Färgmästaren ställer ut på nytt
KULTUR Två saker brukar sägas om Jarl Ingvarsson: att han är intuitiv och en mästare med färg. När han nu för andra gången ställer ut på VIDA museum, är beskrivningarna fortfarande aktuella.
Och precis som i den första utställningen är det outtalade temat det samma. Än en gång hamnar vardagens objekt i händelsernas centrum. Lövkrattan, tången och mattpiskan blir till ett medium, ett trivialt grepp för att gestalta en idé eller situation.
Intuitivt målande
Under Björn Hallströms mentorskap på Kungliga högskolan utvecklades Ingvarssons talang för det intuitiva målandet. Den utgångspunkt som då växte fram, är i sig en paradox. Målningarna har ingen grundtanke. Istället känner sig Jarl Ingvarsson fram till sitt motiv, han litar fullkomligt på intuitionen. Slutresultatet blir därför långt ifrån realistiskt, närmare ofulländat. Hans redskap, färgtuben, penseln och svampen, lämnar egendomliga spår efter sig. Det kan till och med se nonchalant ut, på gränsen till provocerande enkelt. Likt ett barns naiva förhållande till sin omgivning låter Jarl Ingvarsson formen leva sitt eget liv, utan direkt påverkan av det faktiska objektet.
River upp köttsår
I en explosion av färger river krattorna upp stora, djupa köttsår på duken, som för att medvetet orsaka skada. Offren kan i och för sig bara anas, men det råder ingen tvekan om att dramat döljer ett religiöst tema. Ingvarsson är ovanlig och därför effektiv, när han låter ett simpelt trädgårdsredskap spela kraftrollen. Han leker med konventioner, där det triviala blir till spriten som spetsar bålen.
Johan Antoni
Recension i Barometern 8 maj 2004:
JARL INGVARSSON MÅLAR SOM EN MUSIKER
KONST
Vida konsthall, Halltorp, Öland. Jarl Ingvarsson, Sparsör. Måleri. Till och med den 4 juli.
Jarl Ingvarsson förlitar sig helt på sitt måleriska gehör. Utan att blinka smäller han av en stark lila färgvägg mitt i bilden av utsikten från hemmet i Sparsör utanför Borås och tvekar inte heller att teckna ett självporträtt med breda röda linjer mot blå fond. Det känns helt naturligt att hans händer och armar i verkliga livet är fläckade av blå pigment.
Jarl Ingvarsson som nu ställer ut i Vida konsthall på Öland har kallats målarnas målare.
Själv vet han egentligen inte vad det betyder utom möjligen att han är respekterad av sina konstnärskollegor. Kanske bottnar epitetet i hans självklara och helt respektlösa förhållande till färg och motiv. Bilderna sprutar av skaparglädje och förundran över det som finns nästgårds.
Det är nämligen inga märkvärdiga motiv som visas på Vida. Några melittahållare, ett par element, en kontorsstol, en olivburk i plåt och barnens leksaker. Däri ligger också spänningen. Ur detta vardagliga vinner nämligen Jarl Ingvarsson ett intensivt liv. Ett pulserande och närvarande liv.
Av de första åren i Afrika - han är född i Eritrea av missionerande föräldrar - märks föga, möjligen den mörka hudfärgen på pojken som på ett par fiskar seglar mot en dröm.
Numera är han fast förankrad i Sparsör och dessutom i ett måleri som går att härröra till hemtrakten.
- Tidigare, säger han, målade han ofta inre bilder. Ett par av dessa motiv, hämtade ur Rasjösamlingen som till stor del ligger till grund för utställningen, kommer från den perioden, men även dessa bilder är föreställande.
Två målningar med utsikten från huset i Sparsör hänger centralt som frontmålningar i utställningsrummet. Det är två målningar som utgör brytpunkten, steget från att måla det inre till att måla det yttre rummet.
Två träd i orange klanger, tre starkt avgränsande fönsterramar och där utanför en frisk natur. Vi kliver rakt in i Jarl Ingvarssons värld i Sparsör.
Han målar som en musiker. Bilderna sjunger inte bara av färg, blicken kan också jumpa, eller svepa, från bildelement till bildelement. Det finns alltid en naturlig fortsättning för blicken. Från färg till färg. Från ton till ton. Som i musik.
När den första färgen lagts på duken kommer de andra automatiskt. Jarl Ingvarsson känner musiken i sitt inre och målar, tycks det, utan beräkning och eftertanke. Frisk och häftig i sin frihet. Nog kan något av föregångaren och inspiratören Inge Schiöler anas i dessa bilder och kanske också aningen av en Erland Cullberg som han som ung då och då såg på gatorna i barndomsorten Vadstena.
Jarl Ingvarssons konstnärliga språk glider, eller snarare flödar, mellan olika uttryck. Först en period med mycket färg, sedan en period med en mager färgbehandling - sparsmakad och sval med endast ett fåtal linjer, och något litet objekt på den i övriga ganska tomma bildytan, och så tillbaka till färgen, en färg som ligger i kockor över ytan. Vibrerar och pulserar och kastar sig ut i rummet. Tar för sig helt enkelt.
Det kan tyckas att detta råddiga måleri skulle lämna motivet därhän, men så är det inte. Det är helt uppenbart att Jarl Ingvarsson målar det han ser. En liten bild som visar tvillingdöttrarnas rosa drömslott är nog så verklig och den lilla trävagnen med de färggranna klossarna och de röda hjulen, ropar efter att bli sedd. Möjligen kan det dröja en stund innan kontorsstolens rygg och sits framträder men det beror snarare på att den blå och välkända burken med svarta oliver är sig så överväldigande lik.
