Jag tror svaret ligger i förståelsen av ett gemensamt mål för stillebenmålare från olika tidsperioder:
att rekonstruera betraktarens iakttagelse av vad hon eller han ser.
Själva stillebenformen insisterar att betraktaren fokuserar på de vardagliga objekten.
Dessa framträder härigenom i ”ett nytt ljus” då de tidigare bekanta objekten nu egentligen inte alls känns igen.
Genom upplevelsen kan omvärlden, förhoppningsvis, ses med ett utökat perspektiv.
Inom litteraturen finns en del exempel på försök till samma mål.
Läser man sin Marcel Proust noggrant finner man hur romanens berättare, i sökandet efter tiden som flytt,
hittar skönheten i de små vardagliga tingen när han som betraktare upplever akvareller av målaren Elstir.
Alltsedan jag sett Elstirs akvareller sökte jag i verkligheten återfinna
vad jag där sett, och jag fann något poetiskt i de oordnade knivarnas avbrutna åtbörder,
den uppblåsta rundningen i en löst kastad serviett där solen fäller in ett stycke gul sammet,
det halvtömda glaset, vars ädla båglinje framträder tydligare än då det är tomt,
och innanför dess genomskinliga ruta, som liknar en kondensering av dagern,
det återstående vinet, mörkt i färgen men ändå gnistrande av ljus;
volymförändringarna och förvandlingarna av olika vätskor genom belysningens verkan;
färgskiftningarna i plommonen som gick över
från grönt till blått och från blått till guld i den halvtömda skålen;
de gammalmodiga stolarnas promenad när de två gånger om dagen samlas kring det
dukade bordet som kring ett altare på vilket frosseriet firar sin triumf och där några droppar
heligt vatten ligger kvar längst inne i ostronskalen som i små vigvattenskar av sten.
Jag sökte finna skönheten där jag aldrig anat att den kunde dväljas:
i de vanligaste tingen, djupast inne i ett ”stilleben”.
-Marcel Proust, In Search of Lost Time, vol.2-
Hans Frode, 2010
TILL SALU
Skulptur, Seasons November
Blue Center, 66x79 cm
Black Hole Horiszon 50x55 cm
ChristmasEve, 41x61 cm
Fishing for Cochineal, 49x64 cm
Höst, 82x68 cm
Tidens Tecken, 41x52 cm
Layers, 67x80 cm
Långlöt, 53x43 cm
Olle Wästberg:
HANS FRODE
En konstnär som delar sin tid mellan New York, Japan och Öland söker en plats att mötas, en plats där allt möts.
Hans Frodes konst har alltid haft en närvaro, men själva rummet finns oftast endast antytt. En fasad eller skylt vittnar om New York. I de senaste verken ser vi japanska mönster och japanskt formspråk skymta, men bara skymta.
Mötet finns någon annanstans, i upplevelsen och mellan människorna.
Mötesplats/ Meeting point. Samma ord men ändå inte riktigt. Det engelska ordet har en lite mer precis mening. Det är verkligen en punkt där saker eller människor möts. I Sverige är platsen bredare, mer rumslig.
På svenska betyder mötesplats både ett ställe där man träffas eller där man stämt träff och en plats, en utvidgning av vägen där man passerar varandra för att slippa stanna, backa eller krocka. På engelska är den mötesplatsen en Passing Point.
För Hans Frode finns inte mötesplatsen bara på ett enda ställe. För varje generation, menar han, ökar möjligheten att se världen som en enda, att uppleva gränslöshet. Den som lever djupt rotad i flera världsdelar ser hur globen krymper, hur de mentala gränsernas upplösning.
Det är inte enbart i känslan Hans Frodes konst är global. Glaset är gjort i USA. Målarfärgen i Japan. Transformatorerna i Kina. Neonrören i Italien. Bakstyckena i Brasilien.
Konstverken är ett snitt ur den globala upplevelsen, med motiv från Brooklyn, Capri, Florida, The Bahamas, Cuba och Japan. Och inramat av Europa, eftersom ramarna oftast är av europeiskt ursprung. En av Hans Frodes kännemärken är att han återanvänder äldre ramar och på det sättet för in det gamla i nutiden. Han skapar mötesplatser i varje konstverk.
Skulptur, Seasons November
Blue Center, 66x79 cm
Black Hole Horiszon 50x55 cm
ChristmasEve, 41x61 cm
Höst, 82x68 cm
Tidens Tecken, 41x52 cm
Layers, 67x80 cm
Långlöt, 53x43 cm